Hur kommer det sig att en forskningsgrupp kan få betydande bidrag från flera finansiärer? SSF:s VD Lars Rask reder ut denna fråga och ger sin syn på svensk forskningsfinansiering.
Nyligen publicerade vi en notis här på stiftelsens webbplats, ”SSF-forskare får stora bidrag från VR”. Den redogör för forskare som tidigare fått finansiering från SSF och som nu även har tilldelats bidrag genom Vetenskapsrådets (VR) stora utlysning för 2010. Det faktum att en forskningsgrupp kan få betydande bidrag från flera håll kan väcka förvåning, men är en ganska naturlig följd av hur forskningsfinansieringen är organiserad i Sverige efter de stora förändringarna under 1990-talet.
Tidigare fanns en samordningsgrupp för de statliga forskningsråden, bland andra Naturvetenskapliga forskningsrådet (NFR), Medicinska forskningsrådet (MFR) samt Skogs- och Jordbrukets forskningsråd (SJFR). Där identifierades samtliga ansökningar som en sökande skickat till mer än ett forskningsråd. Sådana ansökningar bedömdes i de forskningsråd ansökan lämnats till, förutsatt att de passade in i deras ansvarsområden. Det forskningsråd som var villigt att ge det högsta forskningsbidraget till det projekt en viss ansökan avsåg, fick ta ansvaret för finansieringen denna ansökan, dvs den som ”betalade bäst, köpte ansökan”.
Samordningsgruppen behandlade till och med ansökningar till ett visst forskningsråd, vilka ansågs hamnat ”fel” och flyttade dessa till det forskningsråd som hade ”rätt” passande ämnesfokus, allt för att förbättra möjligheterna för den enskilda forskaren att få rådsfinansiering. Detta system eliminerade risken – eller om man så vill – möjligheterna för att en viss ansökan ”dubbelfinansieras” av två olika forskningsråd, men också risken för att en viss ansökan av misstag skulle hamna ”mellan stolarna”. Samordningsgruppen samarbetade också med privata forskningsfinansiärer som Riksföreningen mot Cancer (RmC).
När Vetenskapsrådet bildades 2001 genom en sammanslagning av MFR, NFR och ytterligare tre statliga forskningsråd gav det i sig en ökad samordning. Hur en eventuell samordning vad gäller forskningsansökningar sker mellan VR och övriga statliga finansiärer som FORMAS, FAS och VINNOVA känner jag inte till.
Hur samordnar då SSF sin forskningsfinansiering med andra statliga och privata finansiärer? Inte alls, om vi ser till VR, den organisation som mest överlappar SSF områdesmässigt. VR finansierar bland annat forskning inom naturvetenskap, teknik och medicin, de verksamhetsområden som SSF ska verka inom enligt stiftelsens stadga. Sanningen är att det åtminstone under den senaste femårsperioden inte funnits något som helst intresse från VR:s sida att diskutera samordning eller planer för hur de båda finansiärerna skulle kunna samverka. Vi saknar helt insyn i varandras bedömningsprocesser av ansökningar, liksom i beslutsprocesserna.
Vår nyhetsnotis om VR:s bidrag till SSF-forskare bör läsas i detta ljus och jag inser att det var en brist att förklaringar saknades eftersom läsaren kan ha fått den felaktiga uppfattningen att SSF och VR agerar samordnat. Min poäng är att två forskningsorganisationer, helt oberoende av varandra och med skilda system för utvärdering av ansökningar, självklart kan komma till liknande slutsatser och prioritera ansökningar från samma forskare. Att en sökande redan har beviljats bidrag från andra instanser utgör inte en merit enligt SSF:s kriterier, men i praktiken heller inte något hinder, eftersom SSF sällan har någon insyn i vilka forskningsprojekt dessa ansökningar avser.
Såvitt jag vet består VR:s utvärderingsgrupper enbart av svenska akademiska forskare, som bedömer ansökningarna helt utifrån deras inomvetenskapliga kvaliteter. SSF:s bedömargrupper är sammansatta till lika delar av akademiska forskare och industriforskare. Dessutom anlitar SSF alltid flera internationella distansbedömare av varje ansökan. SSF bedömer både vetenskaplig kvalitet och projektets relevans för ”svensk konkurrenskraft”, i linje med det uppdrag som stiftelsen fått.
Trots betydande olikheter i bedömningskriterier och bedömningsprocessen landar alltså bidrag från två sinsemellan helt oberoende forskningsfinansiärer i flera fall på samma forskare. Det borde finnas större skäl till oro om så aldrig vore fallet, eftersom man då kunde befara att minst en av finansiärerna har en bedömningsprocess som inte fungerar.
Finns det då ingen risk med att SSF och VR oberoende av varandra ger stöd till samma forskare? Jo, självfallet skulle det kunna hända att en viss forskargrupp kan bli ”överfinansierad”. Risken är dock mindre nu än på 1980-talet då gruppernas huvudsakliga finansiering kom från fakultetsanslaget, vars omfattning var svår för forskningsrådens utvärderargrupper att klarlägga.
I dag har universiteten rekryterat så många forskargrupper att fakultetsanslaget bara täcker en bråkdel av kostnaderna. Alla måste söka och säkerställa extern finansiering, ibland även för att täcka professorslöner. Om vi antar att en optimal forskargrupp består av 5-10 personer, betyder det att gruppledaren årligen måste dra in betydligt mer än 5 miljoner kronor i forskningsbidrag för att klara dess försörjning. Bidrag av denna storleksordning är inte vanliga Sverige, varken från SSF eller VR. För sådana grupper kan det därför vara befogat med pengar från mer än en finansiär, men visst hade det varit bättre med en fungerande samordning mellan statliga och privata forskningsfinansiärer som SSF. Frågan vad som är en rimlig nivå på externfinansiering av en forskargrupp är dock inte lätt att avgöra och inte heller vem som i så fall skulle fälla detta avgörande.
Lars Rask, vd för Stiftelsen för Strategisk Forskning