Stöd av forskargrupper vs större konstellationer?
Övrigt
2011-08-18 11:45
Ett viktigt mål i modern forskning och finansieringsmodeller är att överbrygga gränser mellan grundforskning och tillämpningar, mellan discipliner och mellan akademi och industri. Av denna anledning ökar många finansiärer och universitet sina fokus på finansiering av "tematiska centra", "translationell forskning", "cluster" etc. Det finns en risk i denna utveckling om det riktade stödet av den enskilda (duktiga) forskargruppen glöms bort eller tunnas ut p.g.a. dessa mer övergripande satsningar. Det finns också en inneboende motsättning mellan forskningens finansieringsstruktur, bedömningsmallar för meriter och möjligheter till god karriär för forskaren, när finansiering av större konstellationer ställs mot bedömning av expertis hos den enskilda forskargruppen. Exempel:
- Resultat från projekt som baseras på samarbeten mellan flera forskargrupper publiceras antingen som upphackade mindre småstudier (vilket minskar dess genomslag och kvalitet men fokuserar på enskilda forskares insatser inom ett samarbetsprojekt) eller som större innehållsrika artiklar (som får högre genomslag, men där endast en person kan sättas som försteförfattare och endast en person som sisteförfattare, oaktat användning av fotnötter).
- Publikationer där doktorander tränats inom ett "konsortium" och där de sedan ingår som en av många medförfattare godtas inte alltid av universiteten som grund för doktorsavhandling, varvid doktorander som annars kunde tränas på ett gediget sätt genom att ingå i tematiska centra, oftast får egna mindre projekt för att därmed kunna publicera artiklar som försteförfattare och på sätt kunna skriva en avhandling som kan godkännas (vilket motverkar önskar om att öka styrkan hos olika tematiska centra).
- När forskningsråd eller universitet ska bedöma meriter hos den individuelle forskaren, så ses publikationer där denne ingår som "mellannamn" mindre värda, vilket på vis också motverkar en önskan hos många forskare att ingå i samarbetsprojekt.
AV dessa skäl är det min starka förhoppning (uppmaning) att SSF i sin framtida strategi utformar nya verktyg som samtidigt och i kombination kan i) stärka den enskilda forskargruppens möjligheter till att bedriva bästa möjliga forskning, ii) belönar och stärker tematiska överbryggande samarbetsprojekt, och iii) visar att samarbeten lönar sig även för den enskilda forskaren under en karriär som akademisk forskare.
Fasen är stängd, inte möjligt att kommentera.
Johan Hoffman
2011-08-22 10:58
...Sverige är litet och utrymme bör ges till forskarna att själva definiera de projekt de tror på inom ramen för ett strategiskt område. /Johan Hoffman, KTH
Johan Hoffman
2011-08-22 10:58
...samt att utlysa tvärvetenskapliga rambidrag. En risk med stora utlysningar (med stora konstellationer av forskare) där de mest seniora forskarna naturligen tar ledningen, är också att yngre forskare med kortare meritlista kan ha svårare att få inflytande. För att stärka de bästa grupperna i landet (vilket är mycket strategiskt) är det också viktigt att utlysningar inte blir för smala, där ett strategiskt område definieras så snävt att man i onödan sållar bort bra grupper. Sverige är litet och
Johan Hoffman
2011-08-22 10:56
Jag anser att modellen med fokuserade, väl tilltagna projekt över 5-6 år (rambidrag, ICA, FFL) är mycket bra, och ger förutsättningar för att bygga upp en stark grupp samt att ta risker och satsa på ny spännande forskning. Att skapa starka forskningsmiljöer tror jag fungerar bäst om det sker genom att starka grupper söker sig till varandra baserat på ett ömsesidigt behov, eller ett gemensamt fokuserat projekt. Detta kan man på SSF uppnå genom att stärka de bästa forskargrupperna, samt att utlysa
Rolf Ohlsson
2011-08-18 12:18
Stora konsortier = en statisk forskningsmiljö?
Elias Arner ger en god överblick över en del av den verklighet många forskare/forskarstuderande befinner sig i. Man skulle kunna lägga till att stora konsortier minskar dynamiken i interaktioner med kompletterande forskargrupper som är så viktig i kreativ forskning. Med detta menar jag att den individuella forskargruppen kan snabbare och mera effektivt finna synergieffekter i samarbeten som kan uppstå exempelvis under konferense